Jag miste min Pappa den 21 oktober förra året, alltså 2011. Han vart inte precis någon förebild för mig efter allting han har gjort & efter hur han har behandlat mig & människor i min omgivning. Även folk i allmänhet & att inte tala om hur han behandlade sig själv.

Men han vart min Pappa, en del av mig, den största delen av mig & han är fortfarande min Pappa. Bara att han inte finns kvar här på jorden längre, han finns i himlen, bland alla änglar & väntar på mig.

Att jag inte pratade med honom under hans sista år fanns det flera anledningar till, tex att han valde "föremål" som alkohol osv för mig, hans egna dotter. Men helt plötsligt en dag fick jag ett telefonsamtal & fick reda på att han hade fått en diagnos, cancer. Just då kändes det faktiskt inte specillt mycketutan det vart dagen då jag fick reda på att han hade gått bort & att jag aldrig någonsin skulle få se honom igen. Att jag & han aldrig någonsin skulle få chansen att ställa våra liv till rätta & få ordning på saker & ting som hänt igenom åren. Det vart just den dagen som jag ramlade ihop på golvet & bara låg där & grät i 3 timmar.

Folk som inte har varit med om någonting sånt här kan inte ens tänka sig känslan, att en del utav en själv bara försvinner sådär & man kan absolut inte göra någonting åt det.

Jag hatade att jag älskade min pappa, det gjorde jag, men jag älskade också att jag hatade honom & det är en del av mitt liv & min livshistoria.