A little bit of me. En kort sammanfattning om en enorm händelse, som har påverkat mitt förflutna, nu et & även min framtid.

Telefon ringde och den lilla flickan som låg och sov i sin säng, vaknade tvärt. Hon sprang nerför trappan och vidare in i köket för att svara. Hennes mamma var på jobbet och hennes småsyskon på dagis. När hon lyfte luren hörde hon en mans röst i andra änden. Det tog ett tag innan hon förstod att det var hennes pappa hon pratade med. Hennes sjuka pappa som fått cancer väldigt plötsligt och som knappt kunde klara sig själv längre på grund av sjukdomen. Hennes sjuka pappa som hade valt spriten och cigaretterna före sina barn. Han var bara ett år äldre än hennes mamma, fyllde femtioett år den 23 november.

Hon tryckte på den röda knappen direkt när hon förstod att det var hennes far som pratade och en lång pipande ton följde, samtalet var avslutat. Hon sjönk ihop på golvet lutad emot köksbänken. Efter en stund kände hon en tår rinna nerför kinden, hon grät.

Flickan reste sig upp och gick ut i hallen, ställde sig framför spegeln och kollade på sin spegelbild. Hennes klar blå ögon var röd sprängde och hennes kinder randiga av smink som runnit. Hon bara stod där framför spegeln och tittade på sitt sorgsna ansikte.

”Skärp dig nu, sluta gråta. Det är meningslösa tårar som rinner nerför din kind. Han har aldrig funnits här för dig ändå. Skärp dig !”

Hon satte upp sitt långa mörka hår i en hästsvans och torkade bort sminket på kinderna med handen. ”Tänk att någon gång kunna säga att man är stolt över sin pappa och att man ser upp till honom. Tänk att någon gång kunna känna att han verkligen bryr sig och väljer mig före allt annat. Tänk om han kunde säga att han älskar mig någon gång. Väldigt ofta önskar jag att min mamma hade skaffat barn och gift sig med någon annan.”

Bortom alla onda tankar fanns ändå en tanke om att träffa honom en sista gång och på något vis så var denna tanken starkare än alla de andra tankarna som funnits i hennes huvud i 5 års tid. Hon tog på sig skorna och sin jacka och tog nycklarna och plånboken i handen. Hon ryckte i dörren flera gånger efter att hon hade vridit om nyckeln , för att försäkra sig om att den var låst. Efter det gick hon emot busshållplatsen. Busarna gick varje timme och klockan hade precis blivit halv två, så hon hade gott om tid på sig att ta sig dit och hon var säker på att hon inte skulle missa bussen.

Hennes hjärta slog dubbla slag när hon tryckte på stopp knappen och gick av bussen. Även om hon kände att hon ville gå på nästa buss hem igen, så visste hon att hon var tvungen att göra det här. Både för sin egen skull och för honom. Hon kunde se framför sig hur glad han skulle bli av att se henne, även om han inte hade känt igen henne den där dagen på torget då han bara hade gått förbi. Den tanken gjorde ont, den kändes i både hjärta och själ. Hon blev illa till mods men gick ändå in i den stora mataffären som låg närmast det lilla bostads området där han hade sin lägenhet. Plockade ner allt det där som de alltid hade ätit när hon var liten. Allt ifrån glass till bananer, chokladbollar till flingor. Hon köpte upp en hel månadspeng. Bara för att göra honom glad, även om han inte var värd ens hälften utav det.

Backen upp emot skogen, som man var tvungen att gå igenom, var mycket längre och brantare än den någonsin varit förut. Hon undrade vad hon höll på med. Hennes hjärna sa att hon skulle vända och åka hem, men hennes ben löd inte. Hon fortsatte gå. Vägen som följde igenom skogen, den vägen hon gått på hundratals gånger, kändes så himla främmande.

”Det känns som om jag är fyra år igen. Världen är så himla stor och jag är bara en av miljoner. Jag har gått här hur många gånger som helst, men känner ändå knappt igen mig.”

När flickan närmade sig lägenheterna, fick hon panik. Men det spelade ingen roll, benen styrde emot hennes fars lägenhet. ”En gata kvar, fem hyreshus, 3 minuter tills jag står utanför hans dörr, mitt gamla hem.”

Det fanns inte en tanke på att tveka med att trycka på ringklockan, när hon stod utanför dörren. Inte nu, när hon väl var här. Hennes fingrar snuddade försiktigt ringklockan och ett ringande ljud hördes på andra sidan dörren. Men efter det hördes inte ett ljud, det var knäpp tyst. Det tog drygt en minut innan hon tryckte på ringklockan igen. Men fortfarande med samma resultat. Den första tanken som gick igenom hennes huvud var att han låg och sov, så ringklockan blev tryckt på en gång till. Men det var fortfarande tyst efter ytterligare 5 minuter. Då trängde andra tankar in i hennes huvud och det slutade med att ringklockan ringde ständigt i över en minut och dörren blev knackad, eller snarare bankad på ett antal gånger. Den dörren som alltid hade öppnats varje gång hon knackat på den, under sex års tid, ända tills för fem år sedan.

Men denna gången öppnades inte dörren. Denna gången stod det en ensam femton åring utanför dörren och fann inte ord för att beskriva situationen. Hon hängde påsen med mat på dörrhandtaget och gick därifrån.